Jag vill börja med att berätta några minne från tidigt 30-tal som kom att få betydelse ända in i våra dagar.

Vid det här tillfället var jag och min bror ensamma hemma när det knackade på dörren. Där utanför stod en man som ville tala med våra föräldrar. Vi sa som det var att de var gångna till kyrkan och att det tog ett tag innan de kom hem. Han verkade besviken på det beskedet och verkade även frusen. Jag var 5 år då och min bror 11 år. Vi var överens om att bjuda honom komma in och värma sig, vilket han var tacksam för.

Ingen i byn hade värmeledning på den tiden. Vi hade en ugn som på rikssvenska heter sättugn med det ordet använde vi aldrig, på skånska sa vi ”udläggaron”. Man måste nog beskriva den något: Den bildade en enhet med väggen den stod utmed och man eldade i den genom eldstadsluckan som var på andra sidan väggen. Vår ugn stod på ett murat fundament ca 40 cm över golvet. Ugnen var av gjutjärn och ca 1 meter hög och ca 55 cm på sidorna. Ovandelen av ugnen kallade vi för ”hättan” den var av eldfast material och klädd med kakel. Rökgaserna passerade genom hättan och via ett järnrör genom väggen och till skorstenen.

Vår gäst satte sig att ta av sina kängor och vi tittade nyfiket på. När han fått av kängorna kände han på strumporna som var våta så han tog av sig även dem och hängde dem på hättan. Så gjorde vi ofta. Sen satte han sig så att han kunde ha fötterna utanför en lucka på ugnssidan, påminnande om bakugnarna på våra elspisar, där strömmade varm luft ut och han såg ut att trivas.

Våra föräldrar kom snart hem och mor kokade kaffe, inte bryggkaffe på den tiden, och vår gäst bjöds sitta fram till bordet. Under kaffedrickningen fick han tillfälle att föra fram sitt ärende; han hade funnit en plats uppe på åssluttningen som han fäst sig väldigt vid och han trodde att den tillhörde vår fastighet. Men det var svårt att ange positionen, då far föreslog om det var där det bara växte ljung och enebuskar sa han att just där var det. Efter att ha druckit kaffet och tagit på sina strumpor och kängor tackade han för sig och vandrade vidare.

Efter kanske några veckor kom vår gäst på nytt besök. Han hade följt stengärdena som markerade ägogränserna och var säker på att det var på vår mark. När han besökt oss tre gånger och inte avslöjat något om sig själv beslöts att om han kom någon mer gång skulle mor vid lämpligt tillfälle säga: vi tycker det är trevligt att Ni besöker oss Ni vet vilka vi är men vi undrar vad Ni heter. Mycket riktigt han kom åter och mor fick framställa frågan, min bror och jag tittade ju på honom för att se hur han reagerade. Han tittade ner i bordet och det blev en liten paus innan han svarade: ”jag heter Gösta Grönvall”. Nu tittade vi på mor och far men de såg närmast förskräckta ut. Gösta Grönvall, det måste ju vara någon av ägarna till Wilhelm Grönvalls läderfabrik, förmodligen en av de största industrierna i nordvästra Skåne, åtminstone utanför Helsingborg. Han var klart medveten om att vi inte längre kunde samtala så frimodigt men det släppte snart. Men visst kände vi respekt.

Han fortsatte att komma och hälsa på och sa att han ville köpa sig en tomt att uppföra en stuga att ha som bas när han var ute i naturen. Han berättade att han ofta var uppe i vår fjällvärld och han hade med sig skrifter som jag tror var STFs och dem gav han till mig. Han kunde väl knappast vid den tiden ana att även jag kände så. I de publikationerna var det bilder på bl.a. Lapporten, Stora Sjöfallet och Tännforsen.

Första kontakten fick vi med Grönvall 1931 eller 1932, jag har sett en anteckning om att ett muntligt avtal träffades 1934 så det var ju inga snabba ryck. Grönvall hade säkert som disponent fått tyngre arbetsbörda men då han besökte oss kunde han berätta hur en dag för honom kunde se ut. Han berättade om drättselkammaren och att de hade haft en större brand på fabriken t.ex.

Det var säkert svårt för mor och far på den lilla fastigheten, den minsta i byn, men så sågs en möjlighet att köpa till ett markområde med bra jord. Förutsättningen var att det blev affär med Grönvall om tomten. Han hade inte besökt oss nu på ett bra tag, så far måste resa in till Ängelholm och gå upp till fabriken och fråga sig fram till Grönvalls kontor. Där blev han vänligt mottagen och far lade fram sitt ärende. Det bestämdes att lantmätaren skulle komma ut och så skedde.

Mina föräldrar köpte den omtalade marken och det betydde mycket för oss. För mig har det inneburit att jag fick växa upp i Håle och bo här hela mitt liv, åtminstone hittills.

Grönvall fick lagfart i december 1939 och det året bröt ju 2:a världskriget ut. Våra myndigheter propagerade för att befolkningen skulle leva en härdande livsföring och hålla sig med god kondition ifall det värsta skull inträffa och kriget nå oss. Det ordnades Riksmarscher och fältsport. Jag drar mig till minnes en artikel i ”Ängelholmaren” 1943 där det stod att det bildats en lokalavdelning av Skid och friluftsfrämjandet i Ängelholm. Man hade åkt buss till Margretetorp där Gösta Grönvall tog befälet på vandringen västerut på Hallandsåsen. När man då kommit den plats där vi är nu säger Gösta Grönvall: Vad tycker ni om denna plats? Ja, de kunde bara lovorda den. Då säger Grönvall: det är så att jag äger lite mark precis här och jag upplåter den åt vår förening att bygga en raststuga här.

På Grönvalls läderfabrik fanns ju även personal som utförde underhåll på fabriksbyggnaderna och dessa kunde ibland göra insatser här på tomten. Allt gjordes manuellt, det var hacka och spade, slägga och spett och ”rullebör”. Detta var ju före Peabs tid. Arbetet framskred så sakta med medlemmarnas insatser.

Denna den första stugan som sedan brann ner 19 maj 1975 såg inte likadan ut som den nuvarande. Det hänger ett foto här på inner väggen. Den hade högre takstol och då stugan blev rest och skorstenen murad klättrade jag upp för att se på utsikten som var fin! På den tiden var inte skogen så hög varken framför eller åt sidorna. När byggnaden närmade sig fullbordan stod det i pressen ”Ängelholmaren” att allmänheten kunde skicka in namnförslag. Det blev mors förslag som vann; Hålehallstugan. Stugan invigdes 1946 och verksamheten kom igång.

Så gick åren men ännu är vi bara i slutet av 50-talet. Jag hade länge drömt om att göra bilresor upp i Norrland och Norge och se fjällvärlden, inspirerad av Grönvalls berättelser. Just hemkommen från en sådan resa mötte mor ute vid bilen och såg allvarlig ut och sa: ”kan du tänka dig Harald det har stått i tidningen att Gösta Grönvall är död”. Det tyckte vi var mycket tråkigt, vi hade bara gott att säga om honom.

Verksamheten var nu öppen om söndagarna för allmänheten utom någon månad på sommaren. Men det förekom läger för skolungdomar och t.ex. scouter, då hade de sina cyklar på vår loge. Även de gamla eldsjälarna från tiden för stugans tillblivelse hade skaffat bilar och parkerade på vår gårdsplan så långt det fanns plats. Kan kanske vara intressant att höra namnen på några av dem: det var Hasse Persson Margretetorp; lärare, kommunalman och idrottsledare. Fritjof Rantzov som startade Rantzovs Gymnastikmaterialfabrik. Diakon Westin Kustsanatoriet, bilhandlare Fribrock Ängelholm, poliskommissarie Holmkvist, Berndt Björnehed redaktör får inte glömma lärare Janne Nilsson Ängelholm, ingenjör Wallin kommunalman bl.a. En del av dessa var ju redan komna till mogen ålder vid Hålehallstugans planering och yngre krafter hade tagit vid.

Bilismen hade nu ökat starkt och gemene man kunde nu med familj och lämplig utrustning och matsäck ta sig till Håle med sina branta åkrar och köra t.ex. skidor och pulka. Lantbrukarna hade permanenta stängsel av taggtråd eller el för sina betesdjur, dessa förargliga trådar försvårade åkningen och när våren kom fick markägarna både laga avklippta stängsel och plocka upp saker som turisterna inte orkat bära hem t.ex. sönderslagna termosar, plast mm.

Majbålet var också något som drog mycket publik. Åkrarna blev parkeringsplatser och istället för att backa ut körde en del en sväng ut i åkern som kanske var nysådd. Friluftsfrämjandet kunde ju inte flera hundra meter från stugan övervaka vad besökarna tog sig för. Det hade nu börjat gnissla lite mellan markägarna och Friluftsfrämjandet. När sen Hålehallstugan brann ner till grunden en dimmig natt i maj 1975 och allt, precis allt blev förintat cirkulerade en lista att Friluftsfrämjandet fick förlägga sin verksamhet någon annanstans.

Jag skrev inte på men det var snubblande nära. Det hade nämligen hänt något alldeles ofattbart, några personer som förmodligen hade besökt vårt torrdass hade som ”tack för besöket” lyft av en helt slät dörr, burit ut den i backen och provat den som multikälke. Där vi senare hittade den.

Så småningom byggdes en ny Hålehallstuga men det tog nästan 3 år från att den gamla brann ner tills den nya invigdes 11 mars 1978.

All skidåkning på åkrarna i Håle tog helt slut, men det utgår längdskidspår från Hålehallstugan som man har kunnat knyta an till spår från Hjärnarp. Den skidsporten gillade jag mycket i yngre dagar. Sen finns som bekant både Kungsbygget och Vallåsen öster på Hallandsåsen. Peab äger ju stora vintersportanläggningar både i Sverige och Norge, inte bara Peab-anställda äger eller bokar tid på dessa. Det blir ju något helt annat än det turisterna sysslade med i Håle på 1960 och 1970 talet.

Den nya Hålehallstugan drabbades av fukt och mögelskador och ägarna hade försökt låna pengar för reperation men inte lyckats. Så blev Mats Paulsson kontaktad och i sällskap med Arthur Auraldsson gjordes ett besök på platsen. När Mats Paulsson fick se granskogsväggen som helt tog all sikt sa han sig inte ställa upp förrän granarna var borta. Arthur Auraldsson hade tagit reda på vilka som ägde dessa granar. Att det var jag och min brordotter Agneta Johansson. Jag bekräftade att så är det. Vi hade själva många träd som fallit i stormarna Gudrun och Per och många träd hade även fallit i Haralds ängar och nu var jag inte ung längre. Men jag lovade att diskutera med Agneta och Skogsstyrelsen om man fick göra ett litet kalhygge och anlita t.ex. Sydved att utföra arbetet och vilka synpunkter Skogsstyrelsen hade på förtidig avverkning, fortsatt kalhygge och vad området ifall det missköttes skulle återbeskogas med.

Agneta och jag var överens om att Mats Paulsson skulle få sitt krav uppfyllt och sedan Skogsstyrelsen gett klartecken uppmanades Arthur Auraldsson närvara när Sydved skrev kontrakt och så skedde.

Det tog lite tid innan Sydved kunde komma, man kan inte köra 10-tals mil med skogsmaskiner för några timmars arbete. Men snart kunde jag ringa Arthur Auraldsson och fråga: ”Kan du se Hålehallstugans flaggstång nu?” och det kunde han.

Jag frågade Gunvor Berntsson om hon börjat här när den nya stugan blev färdig men hon sa att hon faktiskt några veckor innan den gamla stugan brann hade börjat med Skogsmulle-verksamheten.

Jag slog upp i Nationalencyklopedin vad Skogsmulleskolan är: ” En organiserad friluftsskola för barn i regi av Friluftsfrämjandet”. Syftet med skolan är att låta barnen lära känna naturen (där också undervisningen sker) under lättsamma former och hur man uppför sig där. När sedan barnen är ute tillsammans med sina föräldrar och dels kan visa sina biologiska kunskaper och även tillrättavisa om föräldrarna inte gör som Mulle lärt blir verkningarna även över generationerna.

Det var ju en period när det gnisslade lite mellan markägare och Friluftsfrämjandet men under Gunvors tid i Hålehallstugan har umgänget varit bra. Vi blir årligen inbjudna på ärtsoppa och god samvaro efter Valborgmässbålet tillsammans med årets vår-talare, den lilla sångkören och någon från styrelsen. Där ges det tillfälle att diskutera eventuella problem.

Därmed avslutar jag min berättelse som faktiskt sträcker sig över 80 år.
Harald Johansson

( Detta föredrag höll Harald utanför Hålehallstugan 4 maj 2014, ombedd av Förslöv Förr och Nu )